Det är först nu jag kan sätta ner mig och ta det lugnt. Låta tankarna flöda fritt. Jag har haft ett intensivt, men bra veckoslut! Det var ett händelserikt sådant, inte bara för mig utan för många andra också. Asafa Powell tangerade 9,74 s på 100 m, ett nytt världsrekord. Trevligt. Men jag tror det är långt kvar innan någon lyckas ta Johnsons magiska 19,32 och 43,18… Om det nu är ens möjligt. Den mannen är fantatisk, men vi fortsätter till något som står oss nära i hjärtat. Sverige! Det blev lite som en derbymatch. Slutade 0-0, trots flera fina chanser. Vårt förra möte med Danmark har nu nog blivit en del av vår fotbollshistoria, det är ju inte varje dag man ser ett fyllo som lyckas reta upp ett helt land. Släcka landets hopp, liksom. Men det är något annat jag haft i tankarna, nämnligen saker jag snappade upp från föreläsningen och workshops SVT arrangerade i torsdags.

Stressad och morgontrött anlände jag till Scandic och trängde mig snabbt till kaffebordet. Två snabba koppar kaffe innan de kör igång, tänkte jag. Men jag brände mig på tungan, tror jag. Men det kanske var lika bra för det fick mig att bli vaken och klar i huvudet. Jag är inte det klockan 09.00 i vanliga fall. Alla samlades i stora salen och skulle nu lyssna på Elspeth Morrison, tidigare producent på BBC:s ”Disability Programmes Unit”. Hon är numer professionell rådgivare i jämlikhet- och funktionshinderfrågor. Hon sa många tänkvärda saker.

Hennes föreläsning handlade i stort sett om hur funktionshindrade framställdes i TV. Budskapet var att man skulle göra program för funktionshindrade istället för om funktionshinder. I all slags media framställs funktionshindrade ofta antingen som hjälte eller offer. Genom att göra program för funktionshindrade skulle det leda till både ökad kunskap om funktionshinder och jämlikhet. Hon menar att det inte är jämlikhet när funktionshindrade i TV gestaltas som offer eller hjälte. Man skulle kunna ha funktionshindrade människor i vanliga TV-program som ”Så ska det låta!” och ”Bolibompa”. Det är inte funktionshindrade människor som är intressant, utan det är bara funktionshindret i sig självt som är intressant. Än så länge man väljer att gestalta funktionshindrade som något annat än en icke-funktionshindrad, kan det aldrig leda till ökad jämlikhet.

Genom att låta 6-åringar titta på Bolibompa där programledaren har någon form av funktionshinder. Det kan vara någon slags rörelsehinder. En programledare utan armar som agerar precis som vilken programledare som helst. Det skulle leda till både ökad kunskap och jämlikhet. Det är tusen gånger bättre än att göra program där funktionshindrades liv granskas och jämförs med icke-funktionshindrade. Det är ofta samhället som gör funktionshindrade handikappade, inte tvärtom!